Elena Langer
Berwaldhallen bjuder, i höst, in oss till en musikalisk svit ur den rysk-brittiska tonsättaren Elena Langers opera Figaro gets a divorce, en fristående fortsättning på Mozarts Figaros bröllop.
Elena Langer är född i Moskva men emigrerade till Storbritannien strax innan millennieskiftet. Efter att ha utbildat sig vid Moskvakonservatoriet fortsatte hon sina studier i London vid bland annat Royal College of Music. Trots att hon inte hade någon erfarenhet av att skriva operamusik, sökte hon och fick en tjänst som Composer-in-Residence vid Almeida-teatern i London, en post hon innehade i tre år med början år 2002.
Tjänsten vid Almeida-teatern innebar startskottet för en framgångsrik karriär som operatonsättare och Langer har sedan dess skrivit musik till ett tiotal operor. Figaro Gets a Divorce skrevs på uppdrag av Welsh National Opera och dess konstnärliga ledare David Pountney, som en fortsättning på Rossinis Barberaren i Sevilla och Mozarts Figaros Bröllop. Pountney skrev även librettot och i sitt arbete använde han sig av två källor: Beaumarchais (som skrev pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros Bröllop) La Mère coupable (Den skyldiga modern) från 1792 och dramatikern Ödön von Horváths Figaro läßt sich scheiden (Figaro skiljer sig) från 1936.
I Figaro Gets a Divorce är det 1900-tal, någonstans i Europa. En revolution har ägt rum och huvudpersonerna befinner sig på flykt. Figaros och Susannas äktenskap vacklar i sina grundvalar. Cherubino som var en så charmerande page i Mozarts opera, har förvandlats till en cyniker och driver en sjabbig bar, där Susanna uppträder som kabarésångerska. Greven har fått en dotter, Angelika, med tidigare tjänarinnan Barbarina och grevinnan har fått en son med Cherubino, döpt till Serafin. En ny rollfigur, en underrättelseagent, Majoren, har tillkommit, som är något av ondskan personifierad.
I sviten från operan befinner vi oss till en början på Greve Almavivas slott. Det är en ljuv sommarkväll och insekter och fåglar surrar i den ljumma kvällsluften. Därpå ljuder en lyrisk kärlekssång för de älskande ungdomarna Serafin och Angelika. I den tredje satsen hör vi en beskrivning av familjernas dramatiska flykt. Därefter får vi ta del av en illustration av den ondskefulle majoren, med bongotrummor, maracas och dragspel. I femte satsen drömmer Susanna och Cherubino sig nostalgiskt tillbaka till det förgångna. I finalen använder sig Langer av huvudpersonernas musik och bygger upp olika verser, som får formen av ett rondo. Hon har själv beskrivit det som att ”de mångskiftande episoderna blir som numren i en kabaré.”
- Text: Axel Lindhe/Berwaldhallen
- Foto: Anastasia Tikhonova
