”Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete”
Dansmuseet på Drottninggatan i Stockholm öppnar en jublieumsutställning tillägnad danskompaniet Svenska Baletten. Welma passade på att möta upp museets intendent Erik Mattsson för att ställa lite frågor: om kompaniet, om utställningen och en hel del annat.
Hej Erik Mattsson, intendent på Dansmuseet. Just nu håller ni på att förbereda en jubileumsutställning om Svenska Baletten. Men, vad var Svenska Baletten egentligen?
– Svenska Baletten, eller Ballets Suédois som de hette på franska, var ett privat danskompani som var verksamt i Paris mellan 1920 och 1925. De turnerade också flitigt i både Europa och USA, sammanlagt uppträdde de i 146 städer under de fem år som de var aktiva. I centrum för kompaniet stod de två svenskarna Rolf de Maré och Jean Börlin, den första en rik konstsamlare från släkten Hallwyl och den andre en dansare och koreograf från Kungliga Operan i Stockholm. De träffades någon gång runt 1917 och verkar genast ha blivit ett par.
– Danskompaniet Svenska Baletten bestod av dansare från Stockholm och Köpenhamn, och kan väl beskrivas som unga människor som gav sig ut på sitt livs äventyr. I Paris samarbetade kompaniet med några av den tidens främsta konstnärer, författare och kompositörer. Man gjorde nyskapande balettverk tillsammans med Erik Satie, Jean Cocteau, Nils Dardel, Francis Picabia och många många fler. På scenen sprudlade det av den tidens ismer – kubism, expressionism, dadaism, men också nationalromantisk folklore. Tyvärr varade äventyret bara i fem år. 1925 lades kompaniet ner och 1930 dog Jean i New York, endast 37 år gammal. Till hans minne grundade Rolf världens första arkiv, bibliotek och museum tillägnat danskonsten i Paris 1931. 1953 flyttades delar av dessa samlingar, inte minst Svenska Balettens arkiv, till Stockholm och blev till Dansmuseet.
… det blev ramaskri när Jean Börlin intog scenen i kalsonger och insmord i gulglänsade färg
Ah, så det är också bakgrunden till museet! Men det är ju också så att Svenska Baletten beskrivs som normbrytande. På vilka sätt bröt de mot normer?
– Balettkonsten i Västeuropa var vid den tiden mestadels konservativ och traditionell: det var den kvinnliga ballerinan och hennes tekniska virtuositet som stod i centrum. Med Ryska Baletten, som var Svenska Balettens föregångare och konkurrent, fick balettkonsten ett uppsving. Det blev helt plötsligt färgsprakande, fantasifullt och expressivt. Balettverken blev till allkonstverk, där musik, kostym, dekor och dans samspelade och skapade en konstnärlig helhet. Dessutom återintroducerade Ryska Baletten den manliga balettdansaren, som hade levt en undanskymd tillvaro under lång tid.
Det låter helt klart som ganska normbrytande för den tiden.
– Ja, men trots att ryssarna hade banat vägen för den Svenska Baletten, så blev det ramaskri när Jean Börlin intog scenen i kalsonger och insmord i gulglänsade färg. De homofoba undertonerna i pressen var uppenbara, och ofta sammankopplade med en nationalistisk ådra. Svenska Baletten var inte de mest estetiskt eller ideologiskt radikala under denna tid – de var aldrig någon bohemisk källarteater. Men med Rolf de Marés pengar kunde man göra storslagna modernistiska scenkonstverk på de finaste och största scenerna. Där låg nog en del av deras provokation – de kanske inte alltid var först med estetiska nymodigheter, men de kunde presentera dessa för en stor publik och med en ofantlig budget.
Då var det kanske inte konstigt att det blev en del skriverier om dem. Men även den svenska pressen tyckte om att skriva om kompaniet – lite konstigt kan tyckas eftersom de var baserade i Paris?
– Under våren 1920 rekryterade Svenska Baletten ett antal kvinnliga dansare från Operan i Stockholm. Operan förlorade en tredjedel av sin balettkår – operachefen blev rasande och det skrevs i pressen under rubriker som ”Attentatet mot Operans balettkår” … Från hösten 1920 publicerades det också rena personangrepp i dåtidens skandalpress – tidningar som Fäderneslandet och Gnistan. Rolf, Jean och deras nära vän Nils Dardel outades alla som homosexuella. Homosexualitet var ju kriminellt i Sverige ända fram till 1940-talet och klassat som en mental sjukdom till 1970-talet, så det kan inte ha varit lätt att bli utsatt för dessa skriverier. Skandalpressen förföljde Svenska Baletten under alla fem år och publicerade med jämna mellanrum diverse påhopp på Rolf och Jean.
Det måste väl ha funnits någon som sympatiserade med kompaniet dock?
– Kompaniet hade redan från början många motståndare i den svenska pressen, men också vissa sympatisörer. Rapporterna om Svenska Balettens insatser på scenen varierade därför ofta i Sverige, allt från sågningar till mer nyanserade och hyllande beskrivningar.
Nu när vi vet lite mer om kompaniet: berätta lite mer om utställningen! Vad handlar den om och vad kommer ni att visa upp?
– Utställningen handlar mycket om människorna i kompaniet, men också om de inspirerande och storslagna scenkonstverk som de skapade. Besökaren får följa med i kärlekshistorien om Jean och Rolf, och vidare till Svenska Balettens upptakt med den omskrivna rekryteringen av dansare och de konstnärliga förberedelserna. Vi ställer ut fickkalendrar, skisser, brev, personliga föremål, danskostymer, konst, partitur, film, scenmodeller – verkligen allt från Nils Dardels skisser av läppstift och blyerts som han gjorde på en restaurang i Montparnasse i Paris, till kransbanden från Jean Börlins begravning.
En del av utställningen är uppbyggd som en sminkloge, där man kan lära sig om dansarnas vardag och villkor
Finns det något ni fokuserar lite extra på i utställningen?
– Ja absolut, det är extra roligt att kunna fokusera på de bortglömda dansarna, särskilt kvinnorna i kompaniet. En del av utställningen är uppbyggd som en sminkloge, där man kan lära sig om dansarnas vardag och villkor. Besökaren får bland annat läsa brev som 15-åriga Greta Lundberg skrev hem till familjen från kompaniets första turné i London, där hon berättar om julfirandet, och om hennes första gång i Eiffeltornet, om ”underjordiska järnvägen” i Paris och mycket annat.
– Vi lyfter särskilt fram Jenny Hasselquist, som var en stor stjärna inom både dans och film på den tiden men sedan har glömts bort. Hon blev Svenska Balettens affischnamn under de första månaderna, innan det skar sig rejält mellan henne och Jean och hon lämnade kompaniet under uppseendeväckande former.
På tal om uppseendeväckande: utställningens titel är minst sagt lite speciell …
– Utställningens titel kommer från fonden till Svenska Balettens dadaistiska balett Relâche. Det är den franska konstnären Francis Picabia som har gjort den. På fonden fanns ord och fraser som skulle provocera publiken, bland annat ”Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete”, fast på franska såklart. På fondskissen som vi har på museet står just dessa ord inte med, men vi vet genom andra källor vad som stod på den slutgiltiga fonden. Picabia hade en lång lista med förslag på utrop, svordomar och provokationer som kunde stå på fonden. Och dessa listor har vi så klart med i utställningen!
Vilken plats skulle du säga att Svenska Baletten har i danshistorien? De måste ju onekligen ha haft stor påverkan på hur vi, utövare och åskådare, ser på dans idag?
– Svenska Baletten var i mångt och mycket ett franskt och internationellt äventyr. De turnerade visserligen i Sverige vid några tillfällen, men de satte inga djupare spår i den svenska danshistorien. Tydligare är deras betydelse för den franska modernistiska musiken. Och långt senare, under 1950- och 60-talen, upptäckte en ny generation av koreografer, konstnärer och musiker Svenska Baletten, vars verk haft tydliga influenser från Svenska Baletten.
– Ett annat exempel är kanske verket Relâche, där de bröt mot den så kallade ”fjärde väggen” – alltså den osynliga vägg som man ofta tänker sig mellan scenen och salongen. Det verket började med att en strålkastare irrade omkring i publiken och slutligen landade på en kvinna. Hon reste sig upp, vandrade upp på scenen och började dansa. Även på många andra sätt lekte Relâche med gränsen mellan publik och aktör, där man kan säga att aktörerna spelade rollen som åskådare, och att de verkliga åskådarna därför blev de som stod på scenen – trots att de satt i salongen.
