Carl Larsson

Carl Larssons konst fyller ett eget rum på Thielska Galleriet. Akvarellerna på väggarna visar hemmet som Carl och hustrun Karin hade skapat i Sundborn i Dalarna. Hela hemmet var Carl Larssons arbetsplats – inte bara ateljén, utan alla rum i huset, alla sysslor, situationer och händelser – alla stunder på dygnet.

Hustrun Karin har fångats mitt i en rörelse i målningen Azalea (1906), den rosa krukväxten dominerar förgrunden. Vävstolen i bakgrunden visar upp hennes konstnärliga arbete med en abstrakt mönstrad textil med starka färger. En kort stund av vila eller kanske ett avbrutet samtal är gestaltat som ett drama i målningen Mor och dotter, där väggpanelen bakom dem får utgöra kuliss. Kvällens mörker skapar stämning i bilder som Runt aftonlampan och God natt, där familjens middagsbord och sänggåendets ritual blivit till konstnärliga motiv. Kvinnan i Modellen skriver vykort (1906) har tagit en paus från arbetet och satt sig vid ett bord i ateljén för att skriva en hälsning – konstverket hon poserat för står på ett staffli intill. Hemlivet blandades med konstnärslivet alla tider på dygnet och alla som vistades där avbildades; familjemedlemmar, gäster, till och med konstnärens modeller.

Vid sekelskiftet 1900 förändrades synen på hemmet i Skandinavien. Istället för att bostaden skulle formas utifrån det borgerliga samhällets förväntningar, skulle nu familjelivet och hemmet utgöra en förebild för samhällets uppbyggnad.[1] Tankarna formulerades av den svenska filosofen Ellen Key. Carl Larssons bilder gestaltade tankarna om ett hem som präglats av individuell smak och ett myllrande familjeliv som också skulle stimulera kreativiteten.

Carl Larsson och Ernest Thiel hade känt varandra sedan slutet av 1880-talet, men det var i samband med att Thiel beställde ett porträtt av hustrun Signe år 1900, som kontakterna tätnade. Thiel var intresserad av sin egen samtids konst och med sina inköp agerade han medvetet emot det etablerade konstlivet i Sverige vid sekelskiftet 1900. Konstnärerna som Thiel stöttade, såsom Richard Bergh, Eugène Jansson, Carl Larsson, Anders Zorn, Bruno Liljefors, var alla aktiva i opponentrörelsen och uppfattades som radikala.

Sammanlagt förvärvades 25 konstverk av Larsson till samlingen på Thielska – oljemålningar, akvareller, kolteckningar och grafiska blad. Thiel fascinerades av den dekorativa effekten i Larssons bilder och hans förmåga att låta konsten ge en glimt av fantasins outgrundliga värld. I ett brev till konstnären beskrev han det så här: ”du är komplicerad och gåtfull. Jag älskar din konst som ger mig nötter att knäcka…”[2]. Thiel ansåg att det var nödvändigt att skaffa ett stort urval av konstnärens ”högättade, sirliga, nobla konst”[3] och menade att Carl Larsson var en samlingens viktigaste konstnärer.