Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater 2024

Bonniers Konsthall presenterar stolt årets Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendiater Anastasia Savinova och Erik Thörnqvist. Stiftelsen delar årligen ut stipendier till unga konstnärer för att stötta och främja deras arbete. Som en del av stipendiet presenteras konstnärerna i en omfattande utställning på Bonniers Konsthall där deras verk, ofta för första gången, möter en större publik. 2024 års stipendiater utforskar i sina konstnärskap människans relation till omvärlden genom skulptur och installation. De delar ett intresse för arkitektur och en fascination för funna objekt. Savinova omvandlar dessa material till unika, skulpturala konstruktioner som reflekterar över vår ekologi, medan Thörnqvist undersöker hur abstrakta idéer och ideologier kan anta fysisk form genom objekt och samhällsstrukturer.

Anastasia Savinova (f. 1988) utforskar den djupa kopplingen mellan människan och naturen genom att kombinera naturliga och industriella material för att skapa en dialog mellan det organiska och det konstruerade. Hennes konst belyser den sköra balansen i ekosystemen – i en tid präglad av ekologiska kriser – och fokuserar på samexistens, där olika livsformer och material flätas samman för att uttrycka både skörhet och skönhet. Genom sin arbetsmetod suddar hon ut gränserna mellan innehåll och form och visar hur innehållet kan uppstå direkt ur mediet självt.

Savinovas fascination för naturens livgivande kraft ligger till grund för Geosmin (2022–2024) där hon framhäver jordens ”mörka, vilda och livgivande energi” med skulpturer och teckningar som påminner om frön och puppor. Genom sina val av material och former framhäver hon naturens förnyelsekraft och vitalitet. Titeln Geosmin syftar på den kemiska förening som ger regn och rödbetor deras jordiga doft – en doft som, liksom vårt förhållande till naturen, är både välbekant och svår att definiera.

I Dialects of the Deep (2023) utforskar Savinova människans relation till havet, med fokus på torskens hotade ekosystem. Genom funna objekt som gamla fiskebåtar och glasflöten skapar hon skulpturer som påminner om fiskkroppar och ägg. Installationen kombinerar skulptur och ljud för att skapa en omslutande upplevelse som lyfter fram den osynliga undervattensvärldens ljudlandskap, där över hälften av fiskarterna kommunicerar. I samarbete med en ljudkonstnär och en marinbiolog ger verket särskild uppmärksamhet åt torskens parningsljud, och belyser både havets skönhet och sårbarhet – i linje med Savinovas tematik kring hotade ekosystem.

Erik Thörnqvist (f. 1994) ger traditionella objekt nya symboliska betydelser genom att omforma dem till uttryck för handlingskraft och frihet – bortom deras ursprungliga funktioner. Med ett särskilt intresse för ornamentikens roll inom modernismen ifrågasätter han dess plats i gestaltade miljöer, och undersöker hur estetiska uttryck kan öppna för subversiva tolkningar och queer representation. Hans verk, medvetet kodade och mångtydiga, motstår enkla tolkningar och bär en normutmanande kraft som bjuder in betraktaren att konfrontera sociala frågor. Verken öppnar upp för nya berättelser där kropp och identitet kan omförhandlas och omdefinieras.

Raum Planner (2024) presenterar en detalj från interiören i Villa Müller i skala 1:1, inspirerat av arkitekten Adolf Loos ”Raumplan” – koncept där rum utformas med olika höjdnivåer utifrån deras funktion i stället för på separata våningsplan. Thörnqvist utforskar här gränsen mellan privat och offentligt, med teman kring transparens och voyeurism. Verket är också inspirerat av arkitekturhistorikern Beatriz Colominas analys av Villa Müller i Sexuality and Space (1992) och undersöker spänningen mellan makt och sårbarhet, särskilt genom en upphöjd sittplats som möjliggör både att observera och att bli observerad.

Installationen Un chant d’amour (2024) är i sin tur inspirerad av Jean Genets film med samma titel och knyter an till Thörnqvists tematik genom sitt utforskande av gränser, intimitet och de strukturer som påverkar mänsklig interaktion. Genom fängelsets arkitektur och en scen där två fångar, för att övervinna isolationen, delar cigarettrök genom ett sugrör, belyser filmen hur människor kan vara både nära och oåtkomliga. Detta speglar Thörnqvists intresse för kropp och makt i konstruerade miljöer. Framför allt är installationen ett skapande av en plats där fiktion och verklighet möts – där vi kan fantisera om vem som finns på andra sidan.

Båda konstnärernas verk etablerar en förbindelse mellan det stilla och det katastrofala, mellan det personliga och det politiska. Genom att introducera en oväntad närvaro erbjuder verken nya perspektiv på vår plats i världen och påminner oss om det ömsesidiga beroendet mellan människan, naturen och de rum vi skapar.