Warhaus

Är det snabbt? Ingen aning. Men de som minns Ha Ha Heartbreaks hjärtslitande stämningarna blir överraskade av öppningslåten Where The Names Are Real.

Den börjar blygsamt, med akustisk gitarr och suggestiva körer. Men snart kan inte Devoldere hålla sig längre: ”Babe, I’m in love with you!” och på sitt karaktäristiska croonermanér lyckas han förföra. Trummor och bas sätter igång, och hans sensuella parlando dominerar låten. En stråksektion och en åttiotalsinspirerad orgel förhöjer upplevelsen, och när låten är över vill man höra mer.

Efter två år av disciplinerat arbete hade Devoldere över 50 låtar klara. Men producenten, Jasper Maekelberg, krävde mer djup och överraskning, och resultatet blev det mest spännande Warhaus-albumet hittills. Jacky N är en instrumentell pärla med piano, stråkar och kör. I What Goes Up flörtar Warhaus med moderna synsätt på maskulinitet med subtil humor. Sången Jim Morisson undersöker mäns motvilja att växa upp, och i Zero One Code hedras Herman Hesse, ackompanjerad av blåsinstrument och kyrkklockor.

Med Karaoke Moon knyter Warhaus samman passion och lekfullhet med en mystisk intensitet. Låten No Surprise, en gång en diskolåt, har omvandlats till en förförisk nattklubbslåt, där Sylvie Kreusch sjunger: ”O, no surprise you took my keys.”